När Annelie klev in på Forenas kansli, som då höll till i en egen fastighet på Kammakargatan 38 i Stockholm, var hon 29 år gammal. Olof Palme var Sveriges statsminister, Lionel Richie toppade listorna världen över med ”Say you, say me” och man kunde köpa en Big Mac för knappt 17 kronor.
- För mig har också facket alltid varit något naturligt, mina föräldrar var medlemmar i facket och jag gick själv med i facket när jag var 16 år och började jobba. Det var något man fick inpräntat i sig tidigt. Min pappa sa när jag flyttade hemifrån: Du ska betala hyran, hemförsäkringen och fackavgiften, berättar Annelie.
Hur kom det sig att du började jobba på just Försäkringstjänstemannaförbundet som Forena hette då?
- Jag jobbade tidigare på Naturvårdsverket, på deras produktregisterenhet, och efter en omorganisation var dags att hitta nytt jobb. Jag såg en platsannons från Försäkringstjänstemannaförbundet i början av november 1985 där man sökte förstärkning till medlemsregistret. Jag har alltid gillat möten med människor och det verkade vara en intressant arbetsplats. Jag var där på intervju, och fick jobbet.
Vad minns du från din första arbetsdag?
- Det var precis efter nyår och det var en torsdag, så det var en kort första vecka. Jag fick gå en rundvisning, fick introduktion på alla avdelningar och träffa alla kanslianställda. En skojfrisk kille som hette Anders Levrell var chef för min enhet då och vi hade jättefin jobbrelation under några år. Jag fick dela rum med en kollega som heter Lotta, vi hade otroligt roligt och skrattade mycket.
- På den tiden fick man röka på rummen. Hu, vilken arbetsmiljö det var! Även under arbetsmöten röktes det, och i fikarummet såklart. Så idag med eftertanke så var det ju helt förskräckligt. Men då var det inget konstigt med det, så var det bara.
Halvkrassliga barn var heller aldrig ett problem, man tog med sig barnet till kansliet som bäddades ner på två ihopskjutna stolar, berättar Annelie.
- Och man fick ha hundar på kansliet. det fanns en boxer, en golden retriver samt mina två hundar, en Leonberger och en Rottweiler, inte de minsta formaten på någon av dem. Idag är det inte ens tänkbart med en chihuaha på en arbetsplats.
På den tiden var det mycket manuell administrativ hantering i verksamheten – och i arbetslivet i stort. Datoriseringen hade precis tagit fart i Sverige, så det var något helt nytt.
- Vi på kansliet hade inte kommit så långt, men var på god väg. När jag började skrevs flertal underlag inom medlemsservice för hand och skickades iväg för så kallad stansning, till en gemensam central för flera olika förbund. Dessa underlag kom åter till oss efter en tid, vi kallade dessa för ”pyjamaslistor” (det är säkert fler än jag som minns dessa listor som kom i stora kartonger) till exempel fackavgiften via löneavdrag kom i det formatet, allt granskades för att hitta avvikelser, kontakt med lönekontoret om ”varför” det var avvikelse, eller dubbelt eller saknades avgift. Många och långa samtal blev det. En process som kunde ta en till två veckor med materialet som kom åter. Därefter sattes allt in i pärmar.
På den tiden sparades allt och mycket av det som Annelie jobbade med på den tiden finns idag bevarat och arkiverat på tjänstemannafackens arkiv, TAM.
Hur många medlemmar hade förbundet på den tiden?
- Det har varit ett ganska stabilt medlemsantal, mellan 14-16 000 medlemmar, även om det varit några få dippar genom åren.
- Vi var fler anställda på den tiden, ca 28 personer. Vi hade en egen ekonomiavdelning med en kamrer som höll i ekonomin och dessutom en kontantkassa, en egen tidning och en reception och ett vaktmästeri där det var ordning och reda. På den tiden hängde också a-kassan och facket ihop. Vi satt i samma fastighet.
- Det hände vid ett tillfälle att en kvinna hörde av sig innan jul och inte hade fått sin a-kasseersättning, varav kamreren kunde betala ut ersättningen kontant på kansliet och julen var räddad. Förbundet kunde också betala ut bidrag från en stiftelse, SFUK, Stiftelsen försäkringsbranschens understödskassa till medlemmar som behövde tillfälligt ekonomiskt bidrag.
Hur jobbade Forena på den tiden?
- Det var som sagt mycket pappershantering och många blanketter och manuell hantering kring dem. Ville man bli medlem fick man en ansökningsblankett hemskickad till sig per post, eller så fick man komma till kansliet och fylla i en. Vilket innebar att det kunde dyka upp personer lite hur som helst. Men det personliga mötet var viktigt. I takt med digitaliseringen har ju själva personliga kontakten gått lite förlorat, men Forena har genom åren anpassat sig till ”framtiden” och lyckats behålla den personliga servicen som jag idag är mycket stolt över.
Hur har Forena förändrats?
- Den tekniska utvecklingen har gått jättefort, framför allt de senaste 10-15 åren. Digitaliseringens framfart är på gott (och ont) även om det naturligtvis är övervägande positivt för Forenas verksamhet.
- Förr träffades förtroendevalda fysiskt oftare i olika sammanhang. Vi hade också fler egna utbildningar på kansliet, antingen åkte kanslianställda ut till föreningar och klubbar eller så hölls utbildningarna i kansliets källare med ditresta deltagare. Nu är majoriteten av våra utbildningar digitala, vilket gör att fler också kan delta, och de är mer centraliserade från kansliet.
Varför har du blivit kvar så länge?
- Jag har alltid tyckt om mitt jobb! Det har förändrats och jag arbetar ju inte exakt med samma saker som jag gjorde när jag började på Forena. Vår verksamhet har ju förändrats i takt med verkligheten. Administrativa arbetsuppgifter förändras ju också, vilket kanske är lätt att glömma, för fungerar inte administration så blir det stora problem i slutändan. Och tråkiga arbetsuppgifter är det absolut inte. Sedan jag började min bana har Forena hunnit avverka 6-7 olika medlemssystem och jag har jobbat i och med dem alla. Jag har fått utvecklas i min roll på kansliet genom åren.
- Jag har alltid trivts med mitt arbete, haft bra chefer och fantastiska kollegor. Jag har nog aldrig funderat på att sluta, allt har rullat på och jag har flutit med i verksamheten och jag har lärt mig oerhört mycket, både om mig själv som person och om människor. Jag har faktiskt alltid tyckt att det är trevligt att gå till jobbet. Låter som en klyscha kanske, men så är det.
- Jag har även varit aktiv i vår lokala fackklubb, både som styrelseledamot och arbetsmiljöombud i alla år. Jag tackade för mig som aktiv inom vår klubb så sent som i år och det har varit enormt lärorikt att dels arbeta på kansliet och att ha varit fackligt aktiv! Och vi har haft en bra arbetsgivare som motpart. Nåja, kanske inte alltid, en arbetsgivare är ju trots allt en arbetsgivare…
Det händer idag att förtroendevalda och medlemmar i branschen som kommer i kontakt med Annelie hälsar från sina föräldrar, som har träffat Annelie när de själva har varit medlemmar och förtroendevalda och till och med anställda på kansliet.
Vad har varit det bästa under de här åren?
- Varje år har varit det bästa! Det har varit nya utmaningar hela tiden. Och så har det varit genom åren. Se bara under pandemin då vi blev hemskickade med kort varsel och ficka ”ställa om” verksamheten i princip på dagen till digital verksamhet! Alla tog sitt totala ansvar inom respektive områden och vi fick verksamheten att fortgå på bästa sätt.
Något som varit lite sämre?
Vågar man säga nej?
Vad tror du om framtiden?
Jag hoppas att Forenas framtid fortfarande är och förblir Forena, det lilla förbundet som är branschspecifikt med ett kansli med bra service och med många fantastiska förtroendevalda inom vårt organisationsområde. Forena ligger idag i framkant inom många aktuella områden. Vi har en specifik inriktning mot försäkringsbranschen. Vi är ett nära förbund och experter på försäkringsbranschen. Det har varit och är vår överlevnad.
Hur ser pensionsplanerna ut?
- Först ska jag tillåta mig att bara vara ledig, efter många yrkesverksamma år. Några problem med att fylla ledigheten finns absolut inte. Jag ska pyssla mer med kolonistugan som jag haft i många år. Huset kräver sitt underhåll som är byggt 1916 och trädgården kräver sitt för att vara den underbara miljö som den är med odling och blommor. Våra koloniområden är unika och ska behandlas med respekt. Jag promenerar mycket, försöker vara aktiv så mycket det går, träffa familj och vänner, ta dagen som den kommer och troligtvis köpa en ny hund. Om vi hemma kommer överens om storleken på denna. Där har vi inte landat ännu….
- Avslutningsvis vill jag tacka min arbetsgivare, alla underbara kollegor, våra medlemmar och fantastiska förtroendevalda med ett stort lycka till i många år framöver!